Frön från förr

Här kommer några dikter, skrivna för minst tio år sedan eller mer. Slänger ut dem som frön som passerat bäst före datum men kanske ändå har liv i sig. Tänker att vi borde våga mer, fröa liksom, även om datumet är passerat. Till och med ge vidare de "frön" vi inte ens minns från vilken "blomma" de kom.

 

Tagen

Jag finner ingen vilja  

bara ilska

frustration

Allt är ditt och datt

En tanke här

En annan nedkrafsad där

Spridda

som plockade blommor,

tappade längs vägen,

en efter en,

att torka,

tunnas ut av sol och vind

Borta

Jag orkar inget hopp

Bryter dess stjälk

Släpper taget

Den singlar ner i dikesrenen

Lägger mig bredvid

Utsträckt

Tom

Himlen över mig

Ta mig!

Det luktar gräs

sol-torr jord.

Jag är blytung

Marken visar inga tecken

på att ge efter

för min tyngd

Himlen outgrundlig

dröjande

Ta mig då!

Det sticker till

och skjuter fart

Droppe för droppe

lämnar sorgen mig

Utsträckt

Tung

Ordlös

Tagen

Bota mig

Bota mig! Det är min bön varje dag!

Bota mig när syran svämmar över sina bräddar och tar över. 

När kroppen kämpar att minska dess farliga gift och sedan utmattad värker efter hård kamp.

Bota mig när varje hjärnvrå är så fylld av erfarenheter, upplevelser och tankar att kontakten upphört.

Inga kopplingar sker. Ingen tillgång till mina kunskaper.

Bota mig när sinnena är sköra. När varje flimmerhår i hörselkanalerna står i givakt.

När ögats slutare står på vid gavel och släpper in alldeles för mycket.

Bota mig när paniken sprider sig.

Kan någon stänga av!!!

Öronproppar, solglasögon, keps med rejäl skärm

Bota mig när allt till slut svämmar över i övergivenhetens tårar

och omvärlden blinkar förbryllade och osäkra.

Bota mig!

Men långsamt

För hela världen strömmar genom mitt hjärta nu.

Jag är ett med jorden.

Ett med dess feber.

Ett med dess längtan och sorg.

Ett med övergivenheten.

Jag ser.

Jag vet.

Jag hör.

Bota mig!

Men långsamt

 

Tjuvnyp

Du gav mig ett tjuvnyp

på den tunnaste huden

Blixtsnabb utryckning

bland blodets katastrofpersonal

Liten blå fläck

på vit mjuk hud

Du stötte mig ifrån dig

Rättmätigt

Men ensamheten steg mig i ögonen

Rännilar från ögon och näsa

Förbannade vilsenhet

Att sväva fritt

Aldrig få fäste

Då räcker ett tjuvnyp

för en tunnhudad.

 Rädslans lott

Jag skriver så pennan glöder

Jag skriver för hjärtat blöder

Jag skriver för du är döv, eller?

Jag skriver för jag behöver

nå dig

Åtminstone på låtsas tro

att du hör

att jag stör

förför

Bankar dig mör

Själv skör

Mörbultad av rädslan

som håller dig fången

När ska du öppna, säg?

Jag är den som älskar dig!

Trägen blir förlägen

Förlorar fäste

Och vägen

Det blir en sägen

Om det som tyna bort

Visset, torrt

Ty underbart blev kort

Det är rädslans lott

Ska gå

Kanske är det bäst att bli knäpp, en dåre

Knäpp, konstig, så pass annorlunda

Att det blir lätt för alla runtomkring.

Lätt att sätta henne i ett fack.

Skulden lättar. För dem. För henne.

En diagnos, en etikett. Så var det klart.

Hon behöver inte förklara sig mer.

De behöver inte försöka förstå.

Tunga väntan.

För många frågetecken

ihophakade i varandra.

Blir till ett trassel i hjärnans korridorer

Fastnar som könshår i halsen.

Hur ska man tänka?

Vad är ordinationen?

Att vänta?

Ett vänligt ”Hur är det?”

Händer som trotsar en ilsken rygg.

Klappar

Stryker ömt

”Du, hej”

”Se mig i ögonen!”

”Får jag se dina ögon?”

Den tunna ishinnan på ryggen smälter av din värme

Det börjar droppa

Tårar – dropp, dropp

Din varma kropp, tätt mot min rygg, ger mig tro.

Vi reder sakta ut tovorna och trasslet.

Du tror på mig och det lättar för en stund.

Ett steg till. En tanke till

Ute tjatar en fågel

Det låter som gnisslet från en säng

när älskande gnuggar upp och ner,

in och ut.

Taktfast, envetet

kämpande mot resultatet.

Det ska gå!

Fri

Jag är mjuk

skön

fri

Glömsk i ett skratt

mellan

då

och

nu

En lysande morgon

verklig

nära

Naken i ljuset

med dig

min

vän.