Tankar från en tågluff 2024

 

Jag vill dela med er av vår tågluff från i somras. Med bilder och tankar. Följ gärna med. Jag skriver i presens fast det var "igår" För vad är tid? Allt finns inom oss, som årsringar, lika levande:-)

En fredag i mitten av juni tuffar vi i långsam takt, i försenings-takt, igenom Sverige på väg mot Hamburg och sedan Paris. Vi äter vår medhavda mat och dricker ett glas vin. Semester. Skål!

LOVE

När vi lämnar stationen i Köln på väg till Paris så lutar jag huvudet mot tågfönstret och tittar ut. Trött men lättad att vi hade hann med tåget trots förseningar från Hamburg. Ögonen fastnar på en husvägg. En knuten hand med bokstäverna L O V E på fingrarnas rygg; LOVE. Och jag ler för mig själv. Som om Någon bara vill ge mig en tydlig hälsning; Kärlek på dig! Boom!

”Att söka och finna Gud i allt! är den Ignatianska andlighetens uppmuntran i vår vardag. I den där husväggen ”såg” och ”hörde” jag Gud, mitt i allt.

Kanske kan det vara en hälsning till dig, just idag, i denna stund du läser detta:

L O V E

Kärlek på dig

Boom!

VOUS ETES BIEN

Första kvällen här i Paris när vi tar en liten kvällspromenad ser jag mig själv i ett fönster och inser hur töntigt jag är klädd. Ingen chique liten söt fransyska där inte utan mer som en större älg med oklar stil. En som inte orkar bry sig tillräckligt för att se rätt ut och ändå lägger energi på att se sig själv i fönstrets spegling och tänka; ”men snälla, hur ser du ut och är klädd?” ”Töntig tant” är min omilda dom över mig själv.

Det hörs musik från en lägenhet som ligger högst upp i ett våningshus vi passerar. Några ungdomar står och tittar ut från den franska balkongen. Vi tittar upp. En flicka vinkar och vi vinkar tillbaka. Några andra gör en dansrörelse och jag svarar genom att röra lite på mig själv jag med. Ändå är jag osäker på om de kanske bara driver med oss - det medelålders paret. Jag är trött efter resan och lite skör över att vara i en ny stad, i ett annat land. Jag undviker att titta upp mer, vill inte se hur de reagerar på min dans.

Då ropar en ung pojkes tonårsröst efter mig: ”Madame, madame. Vous etes bien” Och jag lyfter upp ena handen och ger tummen upp som svar men vänder mig inte om för att titta upp, fortfarande osäker på om de då skulle gapflabba åt mig.

Men sakta sjönk hans ord in i mig. För det var bara snällhet i hans röst och inga gabflabb ackompanjerade hans ord. Utan det ropades ut i luftrummet i all sin vänlighet – Madame, madame vous etes bien. Madame, madame. Du är bra!

Nästa morgon kom jag att tänka på pojken som ropade efter mig.  Hans vänliga ord, rakt ut i Pariskvällen, ljöd inombords. Jag hörde till slut livets lilla uppmuntran. Det som jag ju egentligen tror om oss alla, just som vi är: Du är bra. Vous etes bien!

Det borde vi ropa till varandra oftare. Med vänlighet i rösten. Med syftet att se varandra och uppmuntra. Det gör stor skillnad.

Tänk om främlingen möttes så, det första hon möter? - Människa, människa. Du är bra!

"Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra..." Hebreerbrevet 10

DU´N AMOUR ÉTERNEL

Det är söndag och vår första heldag i Paris. Vi har tagit det lugnt, köpt nybakat i kvarterets bageri, ätit frukost och fikat. Först vid 12 tiden ger vi oss iväg mot Montmartre och Sacre Couer som är vårt mål för dagen. Vi passerar kyrkan som ligger nära där vi bor och som tillhör katolikerna. ”Kanske är gudstjänsten inte slut än” säger vi till varandra. Vi smyger in och ställer oss längst bak och tittar. Människor står i kö, på väg mot nattvardsfirandet. Människor av alla sorter, hudfärger och åldrar. Ett barn passerar oss, strosande i rummet i sin egen värld. Tycks prata med en osynlig kompis. En tatuerad motorcykelknutte med pimpad rullator tar sig upp ur bänken för att gå fram till nattvarden. Längre in i kyrkan till vänster om en pelare ser jag en bebis hissas upp och ner i luften av sin pappa. Bebisen ler stort. Organisten leder församlingen i en meditativ och fin sång under nattvardsgången. Hela rummet andas vänlighet, bön, tillåtande och mänskligt. Vi blir berörda. Vi vågar oss till nattvardskön fast vi är lutheraner men lägger, i respekt, en hand på axeln och tar emot välsignelsen från prästen istället. Fast, som Andreas viskar till mig när vi är tillbaka längst bak i kyrkan; ”Egentligen kändes det som om prästen inte brydde sig. Vi hade nog kunnat ta emot nattvarden”

Efter nattvarden berättar prästen några meddelanden. Med hela sitt kroppsspråk och öppna och glada ansikte sprider han en enkelhet och leenden på oss alla som är där. Andreas och jag förstår inte vad som sägs men vi förstår prästens kropps språk. Ett är att han knixar till med knäna, liksom niger lite lätt, ibland. Armarna flyger upp nu och då och bildar ibland en öppen famn. Församlingen skrattar över något han berättat. Vi ler. Så börjar musikerna spela en sång vi känner igen och några ur församlingen går fram. Så ställer alla sig upp och börja sjunga en födelsedagssång för de som nu står där framme. En gudstjänstvolontär berättar för oss att så gör de varje söndag för dem som fyllt år i veckan som gått.

Sedan avslutas gudstjänsten och alla går ut på torget utanför kyrkan där det finns ett enkelt fika uppdukat. Människor ställer sig i små grupper och pratar och fikar. Prästerna minglar runt. Det är naturligt och mänskligt alltihop.

Vi står leende kvar och iakttar den brokiga skaran människor som umgås där en stund.  Vi är värmda och liksom tröstade också. De högernationalistiska partierna har gått framåt i Frankrike och ett nyval väntar om bara drygt en vecka. Den här gemenskapen framför oss berättar en annan berättelse om hur vi kan leva tillsammans. Vi ber en bön för Frankrike att dessa splittrande krafter inte vinner. Liksom vi ber en bön om välsignelse över den gemenskap som vi ser där på kyrktorget.

”Guds rike är inom er” säger Jesus eller är ”mitt ibland er” som det också kan översättas till från grekiskan. (Lukasevangeliet 17:21) En smak av Guds rike såg vi, mitt ibland oss, och gladdes.

På en banderoll på kyrkans staket står det: Je t´aime du´n amour éternel. Med evig kärlek älskar jag dig (Jeremia 31:3) Med de radikala orden från Gud till människan traskar vi vidare

I Sacre Couer fick de orden konkreta uttryck.

MÅNEN, MÄNNISKOR & LE MUR DES JE TÁIME

Det är inte byggnaderna som fastnar i mig när vi är ute och tågluffar så här och det är inte en nödvändighet för mig att se alla historiska platser och komma ihåg vad allt heter. Det är istället strömmen av ögonblicksbilder från människorna i staden, ett oväntat möte med någon, en tanke som väcks av något en ser, som kanske får en att inse något; om livet, människan, sig själv. 

Det som stannar kvar är att månen, även här i Paris, går sin gång över kvällshimlen. Liksom att regnbågen som bildats ovanför hustaken fyller mig med barnslig glädje och en känsla av hemmaskap. Att vi ofta stannar till i parkerna när vi ser vuxna leka med sina barn och sedan fortsätter med ett leende över hela ansiktet och en känsla av hopp inuti. Hur människan överallt kämpar för att få till sin vardag, höra till, få ihop det. Från tiggaren, uteliggaren, gatukonstnären, den steppande och hela tiden leende unga mannen, kvinnan som trött och uppgiven sitter med ett barn i sin famn medan mannen tycks skälla över något, människor på flykt som försöker smälta in trots att det syns att hela livet ryms i en ryggsäck… till alla dem som jobbar på, som han som plockar ihop fruktståndet ännu en kväll eller hon som kör sin buss genom den långsamma trafiken till servitören som plockar disk från borden omgiven av det glada sorlet av människor på uterestauranger.

Och hur en vägg, Le mur des je t´aime, (kärlekens mur), med 250 språk där det står ”Jag älskar dig” kan bli en stor attraktion för oss människor. En plats där foton tas, nya som gamla kärlekspar ställer sig mot väggen för ett foto. Och där möten blir till. Som mannen, i det något yngre paret som står bredvid oss, råkar höra vad vi säger till varandra; ”kan du se var någonstans det står på svenska?” Då vänder han sig mot oss och börjar prata svenska. 

Så får vi en glimt av ett livsöde. Att han ursprungligen är ifrån Rwanda, men tvingades fly som barn till Kenya och sedan vidare till Sverige där han bodde till han var tolv för att sedan flytta vidare till Kanada där han nu lever med sin kanadensiska fru på en ö utanför Vancouver. 

När vi sedan börjar söka efter jag älskar dig på swahili, skrattar han till och frågar oss varför vi kan swahili. Vi berättar att vi bott i Tanzania i fyra år. 

”Vad är oddsen att jag står bredvid just er, just nu, där jag kan ert språk och ni kan swahili, som jag också kan”, säger han och tittar på sin fru som ler stort och skakar på huvudet.

Jag tänker att det är någonting med Kärleken som för oss människor samman, bortom alla odds.

”Tillfälligheter är när Gud är i görningen men förblir anonym” har någon sagt

”Slumpen är Guds sätt att förbli anonym” Albert Einstein

Ja, varför inte, säger jag:-)

PARAKIT I PARIS och andra små reflektioner

När vi går genom Jardin de Luxembourg hör vi ett intensivt pipande och upptäcker flera gröna papegojor. De ser så exotiska ut att vi tycker det är lite underligt att de finns här på dessa breddgrader. Vi googlar och det visar sig vara parakiter, med ursprung från Afrika och Indien, som etablerat sig i parken. De flög till parken efter att ha rymt från en flygplats på 1970 talet, när de skulle förflyttas. De trivs och har anpassat sig bra, både där och i andra parker.

Människan kan inte kontrollera allt

Det är kul, tycker jag.

Vi besöker kyrkan Sainte-Chapelle. Den är överdådig. Som en skattkista beskriver någon det som. Jag tröttnar snabbt på överdådet. Orkar inte ta in mängden bilder. Det är för mycket. Byter fokus och tittar ner istället. Upptäcker bilderna på golvet. En hund som upptäckt en fjäril. En stork som upptäckt en snigel. Ett björnliknande djur som spanar efter något. Rävar, typ, som spanar på ägg och ankmamman som spanar på dem. En papegoja som spanar på mig. Liksom duvan, symbolen för fred.

Mitt bland alla turister står jag och tittar ner. Andreas har upptäckt det och tar ett kort på mig, som är intet ont anande. Blir först glad över golvet. Roliga med sina detaljer. 

Sedan sorgen. Det blir som en bild för människans fokus i vår tid. Jagande efter överdåd men märker inte vad vi ”trampar på”

Dags att byta perspektiv!

LA VOIX DE LA FORET

- SKOGENS RÖST

PS ser ni den lilla människan i rött vid trädets fot DS

Théodore Rousseau (1812-1867) Han ville måla skogen för skogens egen skull. Naturen för dess eget värde. Människan fanns bara med som en liten varelse mitt i allt i hans målningar. Skogen med dess mångfald hade huvudrollen, sitt eget värde i sig. Rousseaus ambition var att måla ”the manifestation of life” Rousseau bland andra konstnären på den tiden var ofta ute i skogen för att måla. Därför såg de också tidigt effekterna på skogen och dess miljö på grund av industrialiseringen. 

”It is because they apprieciate the beauty of nature that these men are so concerned to conserve it. Here art merges with life.” stod det på en av skyltarna till hans målningar. 

Rousseau och andra skrev till makthavare och propagerade för att bevara skogen. Och om jag nu kommer ihåg rätt så var han en av dem som fick igenom ett bevarande av Fontainebleauskogen genom att det blev ett naturreservat. Kanske världens första naturreservat.

Rousseau lade ner mycket arbete på att verkligen skildra skogen eller ett träd i dess fulla komplexitet. Rousseaus kärlek och respekt för skogen målades fram i hans tavlor. Det var hans sätt att väcka en medvetenhet om förstörelsen av skogen på grund av industrialiseringen. Industrialiseringen som förstås förde mycket gott med sig men som alltid satte människan först. Och vinstintresset, inte minst!

Jag tänker att om vi hjälps åt och ”måla” vår vision för ett gott liv tillsammans med våra medvarelser. Om vi lägger tid på att sätta ord på hur det skulle kunna vara och se ut. Om vi berättar om det goda som faktiskt sker redan nu i vår värld för barnens skull, ungdomars skull, de skröpligas skull, naturens skull, fredens skull, läkandets, lekens, skapandet och glädjens skull. Då kommer vi vilja gå mot det i vår värld. Då kommer vi vilja skapa det. Då vill vi bevara varandra, djuren och naturen.

När vi övar upp vår blick för skogen, blommorna, fåglarna, havets djur osv så händer under med oss. Vi börjar älska det vi ser och tar in. Då vill vi inget annat är att värna och skydda.

La voix de la Forét, skogens röst huggs ner i förödande fart. Sverige är i framkant här. Med att hugga ner och riva upp en mångfald av natur som finns i en skog.

För att människan ska ha pappersmuggar med sin latté i, engångsartiklar, paketförpackningar när hon shoppar på nätet, nya möbler…

Skogen som är vår vän. Generös med sina gåvor.

Hur kan vi börja gå mot ett annat sätt att tänka och visionera?

Jag kommer att tänka på en gång när jag var iväg med konfirmander på en återträff. Vi var ute på Lida och vandrade i skogen. En äldre herre hade följt med som extra ledare. Vid sjön Getaren ställde sig ungdomarna runt honom och han berättade; 

När jag går ut i skogen, då sätter jag mig på en stubbe eller sten och så sitter jag bara där en lång stund. Jag lyssnar, tittar, känner kanske vinden mot min kind, tar in dofter. Jag tar liksom bara emot det som kommer; en fjäril som fladdrar förbi, en insekt med häftigt mönster på sin rygg, en ekorre som rasslar omkring i trädet, en doft som påminner mig om något, solens strålar som hittar mitt ansikte, vindens prassel i trädens blad…

Så tror jag vi kan börja. Göra som han. Återkoppla oss till naturen. Ta emot. Lyssna.