Vilket samhälle vill vi ha?

När jag hörde om knivattackerna i Vetlanda kände jag förstås empati och medkänsla med de skadade och för ett samhälle som drabbats av att förlora tryggheten. Och det jag vill säga nu tar inte bort det onda och felaktiga i våldet som gärningspersonen gjort. MEN jag vänder mig mot de enkla svaren. För jag vet att gärningsmannen kunde varit mitt barn, din dotter, din bror, jag själv... Och OM vi förlorar förmågan att tänka större och med mer inlevelse och analyserande av vårt samhälle och hur vi behandlar varandra då ligger vi riktigt illa till.

Nedan är ett, av flera brev och artiklar, som jag skrev under årens lopp, efter den stora invandringen 2015, riktat till våra politiker. Brevet nedan skrev jag för tre och ett halvt år sedan. I ännu längre tid än så har många ensamkommande fått vänta på besked om de får stanna i vårt land, få bli medborgare. Han som gjorde dådet i Vetlanda kom 2016 och har fortfarande tillfälligt uppehållstillstånd. TILLFÄLLIGT! Jag vet inget om honom i övrigt men jag undrar hur jag själv hade hanterat mitt liv, om jag levt i osäkerhet om jag får stanna. Jag hade kanske tagit mitt liv? Jag tror i alla fall att jag hade drabbats av depression, (hade jag prövat droger för att dämpa den?) och hade fått svårt att prestera i skolan. Och så en pandemi på det?

De flesta av oss fattar inte hur det är att fly, att inte ha en familj i närheten eller kanske ingen familj alls, att sedan inte bli trodd på, inte få besked, flyttas runt och börja om, om och om igen, i en främmande kultur, att under år efter år leva med ett hot om att skickas till en av världens farligaste länder, Afghanistan. Vi fattar inte. Men vi skulle kunna lyssna till den erfarenhet vi just nu är med om - pandemin - ett slags krigstillstånd. För vi mår dåligt av att inte veta hur det ska bli, vi mår dåligt att inte höra till varandra, att inte få hålla om våra nära, vi mår dåligt av en osäker framtid...

Det har gått 6 år sedan "flyktingvågen" 2015.

Vi har haft 1 år av pandemi.

Åh, vad vi skulle vilja höra att allt fick bli "som vanligt"

Sverige hade kunnat ge dessa ungdomar Amnesti för flera år sedan. Så att de hade kunnat börja bygga sitt liv. Men istället har många av dem levt i en slags psykisk tortyr i flera år. 

Vad vill jag säga? 

Vi måste tänka längre, större och med mer inlevelse! Och inse att allt hör ihop, ett inhumant samhälle skapar inhumana handlingar.

Vilket samhälle vill vi ha?

Rönninge, 2 oktober 2017

Hej politiker!

Jag har skrivit till er förut men vill försöka igen. Jag förstår att ni måste ta in många ord och åsikter men jag hoppas att min röst är viktig för er. Jag är en av alla miljontals röster men en röst som jag hoppas ni vill ska låta ljuda i vårt samhälle hellre än främlingsrädsla och hat. Så jag hoppas jag ”hörs”! Och skriver till er! Igen!

Igår var jag till Fotografiska och såg Paul Hansens fotoutställning ”Being there” I mötet med människorna på bilderna fördes jag sakta med säkert till Paul Hansens egen slutsats ”Det kunde varit jag!” Sorgen, som mer och mer fyllde hjärtat, vällde över i tårar, när jag stod framför bilden av två små barn som höll om varandra. Eller snarare storasystern på fyra år som försökte omsluta sin treåriga lillebror i hans utsatthet och förtvivlan. Deras mamma var dödad. Deras pappa försvunnen. På bilden trycker hon sin lilla kropp så nära hon kan sin lillebror och håller ena armen runt hans axlar och den andra runt hans huvud.

Den 10 september hölls det en manifestation för och med de afghanska ungdomar som sittstrejkat i Stockholm i flera månader nu. Jag åkte dit för att visa mitt stöd, fick ett rött hjärta av papp att hålla. Det var en stillsam manifestation, många höll i ett rött papp-hjärta. Från en enkel scen delades sånger och tankar. Jag stod på en mur för att se och höra bra. Många såg så trötta ut, tänkte jag och trots att vi var flera där upplevde jag en känsla av övergivenhet. Som om de alla hade behövt hållas om av en storasyster.

I debatten kring att ge amnesti eller inte till dessa afghanska ungdomar har ett argument varit att de ”ljugit” om sin ålder. Som om det vore ett argument som berättigar att skicka dem till osäkerhet, våld och utsatthet. Vilken sanning ligger det då i åldersbedömningarna har jag undrat. I vissa fall har ju t ex knät varit över arton medan tänderna bedömts vara under arton. Eller att å ena sidan avråda svenskar att åka till Afghanistan men å andra sidan skicka dit unga rotlösa människor och mena att det är okej. Om vi kräver sanning av utsatta människor, hur mycket mer måste inte då vi, som står trygga, hålla oss till den och tala sant. Något stämmer inte. Normal rättsprincip bygger på att hellre fria än fälla om man inte är riktigt säker. Men det sker inte i flera av dessa ungdomars fall. Varför läggs så mycket handläggningstid och pengar på att undersöka deras ålder när redan alldeles för lång handläggningstid gått? För att detta handlar om något annat – om signalpolitik!

I sanningens namn är det inte svårt att se alls; Vi har satsat flera år, av kärlek och engagemang, på att dessa ungdomar ska komma in i vårt samhälle. De har satsat sina liv för att få finna hopp och tillhörighet. De vill få stanna här för här har de anat hopp och tillhörighet. Och vi behöver sådana som de, blivande unga vuxna, som kan bidra till vårt samhällsbygge. Släpp taget om denna signalpolitik som tappat bort empatin och de medmänskliga övervägandena. Befria migrationsverket från detta omänskliga bemötande av de ensamkommande. Ge hopp till oss alla som engagerat sig för dem.

I början av det här året lyssnade jag på judinnan Hédi på Skavlan . Hédi som överlevde Auschwitz. Nu 92 år gammal. När Skavlan sade; ”Nu när man vet hur det gick är det svårt att förstå hur det kunde bli så.” reflekterade Hédi; ”Det är svårt att förstå, men människan är så konstruerad, att så länge livet inte är på spel så fortsätter man. Det kommer en försämring, det är inte bra, men man kan leva med det, det kanske går över.” Och så gav Hédi en bild. Hon sträckte fram sin ena hand och sa. ”Jag brukar säga, en orättvisa är som ett sandkorn i handen. Du känner inte att det väger någonting men orättvisor har en benägenhet att förmera sig och det kommer mer och mer och till slut orkar du inte.” Så föll hennes hand ner i knä´t. Men hon fortsatte att säga; ”Så därför är det viktigt att reagera medan tid är.”

Politiker ge dem amnesti! Eller med Hédis bild; ta bort just dessa sandkorn från våra händer! Det är mycket som tynger oss ändå i en tid då främlingsfientliga åsikter ökar. I just detta konkreta fall kan ni göra skillnad och vända trenden. Ge oss en signal om att fredfulla demonstrationer och engagemang för människor har ett värde, är något ni vill bygga framtiden på.

Jag var och lyssnade på Stefan Löfvén när han talade på demonstrationen ”Refugees welcome” hösten 2015 på Medborgarplatsen. Då talade han om öppna armar, om att välkomna. I skrivande stund längtar ett antal ungdomar att bli bemötta av just de armarna. På ett torg i Stockholm de blivit hänvisade till, precis under LO-borgen. Gå ut till dem och håll om! Ge dem, men också oss, hopp inför framtiden! Ge amnesti!

Vänliga hälsningar
/Cecilia Holmberg En vanlig samhällsmedborgare, en mamma, dotter, vän.. Jobbar som präst i Svenska kyrkan, Stockholm