Vad gör du här?

Vi stod vid kassan på Hornbach, min man skulle till att betala. Jag kände mig plötsligt alldeles yr i huvudet och satte mig snabbt ner på huk och böjde ner huvudet. Som från ingenstans kände jag i samma ögonblick en liten hand på min rygg och en barnröst som frågade: "Vad gör du här?" Jag vände ansiktet mot rösten och tittade in i ett par bruna ögon, en flickas. Hon hade axellångt hår, röd t-shirt och shorts. Det var sommar. Bara för en timma sedan hade vi varit med om en krock, påkörda från sidan av en bilist. Det hade inte handlat om några höga farter och vi hade lugnt gjort upp med varandra. Vår bil hade blivit rejält intryckt vid passagerarsidan, på vänster sida, men den gick att köra. Lätt skakade hade vi åkt vidare mot vårt ärende, vi hade ett möte att passa, på Hornbach. Men krocken hade berört mig mer än jag kanske velat förstå och nu satt jag där på huk, ansikte mot ansikte med en liten flicka. "Jag blev lite snurrig i huvudet så jag behövde sätta mig ner", svarade jag flickan.

Sedan såg jag att hon hade ett plåster på sitt ena knä. "Har du ramlat?", frågade jag. "Ja, på mitt dagis", svarade hon och letade sedan fram flera små rispor på sina ben och förklarade för mig hur hon fått dem. Efter en stunds delande av varandras "sårskorpor" undrade jag var hennes mamma var någonstans. "Hon är hemma", svarade flickan. Jag reste mig upp och tittade efter hennes pappa. Fick ögonkontakt med en man vid en kassa längre bort och vi nickade och log mot varandra. "Vad heter du?" frågade jag. "Alexandra", svarade flickan.

"Jag ska gå nu, Alexandra."

"Okej, hej då!"

När vi gick ut hörde min man att Alexandra, skuttandes till sin pappa, hade sagt: "Jag träffade en kompis bara!"

Så kände jag med, tänkte jag.

Det är nog så här jag ser på kyrkans liv, den del av kyrkans liv som jag är stolt över och som jag envist håller fast vid, trots så mycket. Som en Alexandra, som dyker upp, som från ingenstans, beredd att dela tankar och känslor kring livet som det är. En plats och en gemenskap som bara finns där, trofast. Jag ser det i samtalen föräldrar emellan på kyrkans öppna förskola, i grupperna där man delar tankar och känslor i förlusten av sin kära, när ungdomar blommar ut på konfirmandläger - sedda, respekterade, givna en ny chans i ett nytt sammanhang. Jag ser det i kvinnan som sover ljudligt i ett hörn av kyrkan under en så kallad Stilla dag, som bjuder till en stunds vila från alla måsten så att man orkar några steg till. Jag ser det när röster höjs i körsången eller i engagemanget för kyrkans internationella arbete.

Vi ”kör på” i våra liv med det händer hela tiden det där, små och stora krockar, plåster på knäna, rispor och sårskorpor i själen… Vi behöver dela våra ”sår” med varandra. Sätta oss på huk, ansikte mot ansikte, och ge rum för frågan:

”Vad gör du här?”